Namnet ortopedisk medicin etablerades 1929 av
Dr. James H. Cyriax, M.D. (1904-1985), internist och
ortopedkirurg i London. Ortopedisk medicin är diagnosticering
och ickeoperativ behandling av rörelseapparatens mjukdelar;
muskler, senor, ligament leder, ledkapslar, bursor samt lesioner
i nacke, bröstrygg och ländrygg. Trots att besvär från dessa
strukturer är vanliga har
det alltid varit en försummad del inom den medicinska
utbildningen. Dessa patienter kan utgöra upp till 20 % av
allmänläkarens vardag. Denna brist leder till en situation som
vore orimlig inom andra medicinska discipliner: vaga eller
oprecisa diagnoser ineffektiva behandlingar. Dessa patienter
fortsätter ha mångåriga besvär utan att få hjälp. Önskemålet är
att ortopedisk medicin och ortopedisk kirurgi ska tillsammnans
kompletera varandra där kirurgen opererar där det är indicerat
och ortopedmedicinaren blir ansvarig för de lesioner som inte
skall opereras. Denna typ av samarbete ser vi redan inom flera
andra medicinska discipliner: kardiologen och hjärtkirurgen,
neurologen och neurokirurgen, gastroenterologen och bukkirurgen
för att nämna några exempel. Svårigheten för patienter med
besvär från rörelseapparaten att få hjälp gör att de söker sig
till andra yrkesgrupper utanför den ”vanliga” sjukvården där de
ofta upplever sig få större förståelse och bättre behandling.
Från samhällssynpunkt utgör dessa patienter en enorm kostnad i lidande, långvariga sjukskrivningar, sjukersättning och förtidspensioner. Här skulle en vidareutbildning inom ortopedisk medicin för de läkare, sjukgymnaster/ fysioterapeuter naprapater och kiropraktorer som dagligen ser dessa patienter kunna sänka dessa kostnader avsevärt.
Ortopedisk medicin är en intellektuellt mycket
tillfredställande och utmanande disciplin på grund av att
verktygen att nå
diagnos är enkla: patientens sjukdomshistoria och klinisk
undersökning. Vi använder våra ögon, öron och händer att ställa
rätt diagnos. Lesionerna vi ser är ofta små utan synliga eller
palpabla svullnader där slätröntgen och MRT inte sällan missar
det som vi kan påvisa med anamnes och undersökning. När
diagnosen har ställts så påbörjas behandlingen.
Olika behandlingsformer kan komma ifråga: kortisoninjektioner, manipulation av leder och columna, mobilisering, djupa tvära friktioner, eccentrisk träning. Att de olika behandlingsformerna kräver nära samarbete mellan läkare och sjukgymnaster/ fysioterapeuter för bästa resultat är givet och nödvändigt. Ortopedisk medicin är helt kompatibelt med andra discipliner t ex McKenzie, Maitland, Kaltenborn.